När jag var liten tyckte jag om att göra böcker. Jag minns tydligt hur jag dikterade historier för mina dagisfröknar som roat plitade ner mina ord i de små böcker jag satt ihop. När de var färdiga med texten på en sida fyllde jag ut den med en teckning. Jag var mycket nöjd med denna sysselsättning och bestämde mig tidigt för att bli författare. (Att en författare oftast skrev historien men inte ritade bilderna eller satte ihop boken förstod jag först senare.)
I ganska många år ritade jag glatt på. Alla ritade hemma hos mig. Men jag började förstå att jag inte var så bra på det. I skolan utsåg min fröken varje vecka de bästa teckningarna. Stjärnorna med 1:a, 2:a och 3:e pris satt på teckningarna uppsatta på anslagstavlan när vi kom till skolan på fredagsmorgnarna. Och varje fredag var det Annas, Malins eller Carins teckningar som fått stjärnor. Jag förstod inte varför. Och jag förstod verkligen inte varför inte jag fick något pris. Jag tyckte ju om mina teckningar. Och jag ville så innerligt att fröken skulle ge mig en stjärna. Så jag bestämde mig. Jag skulle anstränga mig och rita den bästa teckning jag någonsin ritat. Jag berättade om min plan för min mamma som tyckte att det var en jättebra idé och till slut var hela familjen engagerad. De kom med tips och idéer och hejade på. I nästan två veckor ritade jag på min teckning föreställande ett gäng utomjordingar som åkte mot jorden i tekoppar. Jag kommer ihåg hur jag kämpade för att teckna kopparna i ett bra perspektiv och var väldigt noga med varje liten utomjordings utseende. Lika men ändå olika. Men det jobbigaste var ändå att göra bakgrunden. Med lila filtpenna jobbade jag mig frenetiskt över A3-arket. Jag satte stolt upp min teckning på anslagstavlan den veckan och väntade ivrigt på att fredagen skulle komma. Carin fick 1:a pris den veckan, Anna 2:a och Malin 3:e. På min teckning satt också en stjärna. Hederspris stod det på den. Hederspris, det var inget riktigt pris, så mycket hade jag klart för mig. Det var något man fick när man inte dög för 1:a, 2:a eller 3:e pris men hade valt en fin färg eller något annat. När jag frågade fröken varför jag fått hederspris så sa hon att; Den var ju så fantasifull! Sedan frågade hon om jag ritat kopparna själv. Jag grät och snorade hela vägen hem den dagen.
Under min uppväxt fick jag lära mig (och inte bara av min fröken) att man skulle rita fint. Gjorde man inte det skulle man helst inte bemöda sig. Jag gjorde ändå några ansatser under åren att försöka teckna för att jag tyckte att det var kul. Varje gång blev jag nedslagen av kommentarer. Till slut blev jag så känslig av alla motgångar att jag utvecklade svår prestationsångest.
I höstas började jag på det projekt som senare skulle bli mitt examensprojekt. Jag bestämde mig för att jag skulle göra en illustrerad bok om djur som lever i staden och jag skulle illustrera allt själv! Ja! Vilken bra idé tänkte jag. Tills jag kom på att jag faktiskt skulle illustrera och att andra människor än jag själv skulle se det. Jag satte igång med mitt projekt och det hela slutade med att jag hade snärjt in mig i projektbeskrivningar, bidragsansökningar och redovisningar. Inte ett enda djur hade jag ritat.
Jag hade lyckats begrava min önskan om att illustrera under en massa "ska bara" och lusten för projektet dog. Så det här är vad det projektet här på bloggen ska handla om.
Hur byter jag ut min prestationsångest mot glädje?
Projektet har som mål att resultera i KOMMER SNART!
